Hur tänker du själv om hur du exponerar dig själv - och andra?

85 % av alla unga har någon gång lagt upp bilder på internet. Och 48 % säger att någon skrivit osjyssta saker om dem på internet. Hur ofta tänker du igenom vad du skriver om andra och vilka bilder du publicerar på andra? Tänker du på andras integritet?

Ja, jag tänker alltid noga igenom vilka bilder jag lägger upp på andra
Nej, jag bryr mig inte

Frågar man unga svarar de att det är ok att andra sprider information om vilken politisk eller religiös uppfattning man har. Däremot är det jättejobbigt om det sprids info om vem man är kär i eller ens ekonomiska situation.

Chefredaktörer och ansvariga utgivare på tidningar håller sig till det pressetiska systemet. Vilken etik följer du? Om du bytte ut alla bilder du lägger upp på andra - och alla kommentarer du skriver om andra så de istället handlade om dig - skulle det då kännas obehagligt? Vad kan du lära dig av de pressetiska reglerna som chefredaktörer följer?

En del säger att löpsedlar som handlar om krig eller samhällsviktiga saker inte säljer. Det är ingen som är intresserad. Därför har de som köper tidningarna också ett ansvar för hur löpsedlar ser ut. Vad gör du själv som mediekonsument när tidningar publicerar löpsedlar och texter om till exempel kändisar?

Läser det mesta.
Undviker att läsa det jag tycker verkar fel att publicera
Skriver insändare eller blogginlägg om publiceringarna
Kommenterar artiklarna
Bryr mig inte

En som haft sin bild på löpsedlar över hela stan är journalisten Micke Marklund. Han skriver så här om sin upplevelse av det hela:

Det var bra att jag blev uthängd som knarklangare. Det tyckte i alla fall min dåvarande tjej...
Sommarmorgonen var varm och skön. Därför bestämde jag mig för att gå den där extra halvkilometern till det stora varuhuset i Oskarshamn för att köpa det som skulle bli min frukost.
Eftersom jag flyttat dit bara någon månad tidigare för mitt första riktiga jobb som journalist kände jag ingen där. Men det kändes ändå som om folk tittade lite extra på mig.
Som om jag vore någon sorts kändis. Mystiskt...

Troligen måste jag ha passerat några kiosker på vägen till affären. Fast jag har inget minne av att jag såg några löpsedlar innan jag kom in på Domus. Det var där chocken kom. Affären var tapetserad av Oskarshamns-Tidningens löp som med stora bokstäver basunerade ut att:
"HASCHET ÖKAR I OSKARSHAMN".

Men det som fick mig att stelna till var fotot. En bild av mig på en parkbänk langande röka. Helt tydligt. Dessutom ville ödet att jag denna morgon hade samma kläder på mig som på bilden. (Vilket i och för sig säkert berodde på att jeans och jeansjacka i princip var det enda min garderob bestod av då). Fast det som definitivt identifierade mig var skägget. Alla såg att det var jag på bilden!

Fotot hade tagits flera veckor innan för att illustrera en artikel om knarket i Oskarshamn. Som sommarvikarie är det bara att ställa upp när tidningens fotograf behöver arrangera en bild. Hade redan låtsas vara kvinnomisshandlare och notorisk felparkerare så... Och då hade bilden gått på en insida och inte blivit så stor.
Nu var det en annan artikel som skulle illustreras. Med stor bild på löpet. På mig. Som knarklangare. Med förhöjd puls och röda öron plockade jag åt mig bröd, skinka och juice. Sedan blev det bestämda steg till hyllan med rakhyvlar.
Mina nyrakade kinder var ett stort plus tyckte min tjej och tyckte att det var ett riktigt bra löp OT hade den dagen. Det tog en tid innan jag var inne på samma linje.

För det klarar utan tvekan definitionen på en riktigt bra löpsedel som jag några år senare skulle få höra:

Ett bra löp ska din morsa kunna läsa det när hon kör förbi det i 50 kilometer i timmen.
Är det en riktigt bra löpsedel ska hon dessutom bromsa och backa tillbaka för att köpa tidningen. Och det skulle morsan gjort. Garanterat.

Dessutom gav det mig en ovärderlig erfarenhet. Något jag hade stor nytta av när det senare i livet blev mitt uppdrag att formulera säljande budskap för att fånga lösnummerköpare på såväl små lokaltidningar som stora kvällstidningar.
Kunskapen om hur det känns när man ser sig själv som brottsling på något av det mest högljudda som finns fast det egentligen bara är ett sladdrigt papper med trycksvärta på. En löpsedel.