När det gällde terrordåden i Paris skulle det enligt psykologen Åsa Landberg vara bra att visa bilder från demonstrationerna efter terrordåden. – Det är ofta tryggt för barnen att få reda på att vuxna protesterar mot det fruktansvärda, säger hon i Ducka inte för barnens frågor i DN, publicerad den 16 januari i år.

A Introduktion

Vi måste våga tala med barnen om det svåra. Det menar tre experter med lång erfarenhet av arbete med barn. Här ger de råd om hur föräldrar och personal kan tänka. Dessa råd gav de i anslutning till terrorattackerna i Paris och är hämtade ur DN, 16 januari, Ducka inte för barnens frågor.

A. Råd från psykologen Martin Forster som svarat på frågor på Insidan, DN:

• Generellt sett ska föräldrar och andra vuxna begränsa de allra yngsta barnens intryck av bilder, i till exempel tv-nyheterna och i tidningar. Just bilder tycks framkalla oro och rädsla hos små barn.

• Men om ett förskolebarn ändå fått information, gäller det att sakligt berätta om det som hänt – och att inte låtsas som om inget hänt.

• Studier har visat att barn mår sämre både i familjer där man lägger locket på negativa känslor och i familjer där känslorna får svalla fullständigt fritt. Det gäller både när till exempel någon anhörig dött och efter ett blodigt terrorattentat

• Han påpekar vikten av att sätta in terrorattentaten i Paris i ett större sammanhang och framhålla att även om det är mycket rapportering i tidningar, radio och tv är liknande händelser mycket ovanliga. Risken att drabbas är därför otroligt liten.

• Jag brukar säga att det grundläggande är att alltid lugnt och sansat försöka svara på barnens frågor. Det är också viktigt att som förälder i förväg reflektera en stund över vad barnet vill och tål att höra. Då blir man inte ställd om det kommer en oväntad fråga. 

A. Råd från psykologen Åsa Landberg som under flera år arbetade som psykolog på Rädda Barnen:

• Hon tycker att det är viktigt att tala om det som hände i Paris utan att gå in på alla detaljer. Berätta att några män gick in på en tidningsredaktion och i en butik och dödade andra människor. Men betona samtidigt att det är en ytterst ovanlig händelse, understryker även Åsa Landberg.

• Efter terrorattacken i Paris spreds många obehagliga bilder i tv, i tidningar och på nätet. För bara några år sedan räckte det med att föräldrarna stängde av nyhetssändningen och gömde undan tidningen för att barnen skulle vara ”skyddade”. Möjligen kunde de läskunniga påverkas av tidningarnas löpsedlar.  I dag har även ganska små barn tillgång till datorer, smarta telefoner och läsplattor och kan själva hitta bilder från det som hände i Paris. Det gör det ännu viktigare att våga prata om otäcka saker i vår omvärld. Men vuxna får aldrig pressa på barn och unga informationen, betonar hon. En del barn vill verkligen inte ta del av det hemska, och kan bli ännu oroligare av att få höra en massa detaljer. Andra vill ha reda på så mycket som möjligt.

• Hur ska vi då tala med barn om döden och andra svåra saker? Vi vuxna ska ge utrymme för barnens frågor och tankar. Det handlar om att finnas till hands när barn kommer med sina funderingar. I det aktuella fallet skulle jag kanske visa bilder från när miljoner människor demonstrerade på Paris gator mot det som hänt. Det är ofta tryggt för barnen att få reda på att vuxna protesterar mot det fruktansvärda.

Psykoterapeuten Börje Svensson arbetar sedan många år bland annat med utsatta pojkar. Han har ingått i Räddningsverkets stödstyrka för svenskar som drabbas av krig eller katastrofer utomlands, exempelvis i samband med terroristattacken i Londons tunnelbana 2005. • Vad vi berättar måste anpassas till barnets ålder. Pojkar och flickor som inte är läskunniga bör om möjligt skyddas från all information. Barn som är sex–sju år kan själva ha läst om det som inträffade i Paris eller ha pratat om det i skolan. Då gäller det att lyhört lyssna in barnet.

• Han säger att när barnen blir äldre, kanske mellan nio och elva år, står moralutvecklingen på topp. De vill resonera om vad som rätt och fel. Varför gör vissa onda saker? Hur kan någon döda en annan människa?

• Unga i den här åldern vill ofta ha reda på detaljer och få veta hur det är i den stora världen. Då är det viktigt att vara förberedd och ha tänkt igenom svaren, kanske till och med innan frågorna kommer.

Texten är hämtad ur artikeln Ducka inte barnens frågor, skriven av Thomas Lerner thomas.lerner@dn.se